I en internationell undersökning har forskare från University of Algarves(UAlg) Centre for Marine Sciences(CCMAR) använt tepåsar som ett verktyg för att mäta hur snabbt organiskt material bryts ned. För att bedöma våtmarkernas förmåga att binda kol i marken grävde ett globalt forskarteam ner 19 000 tepåsar med grönt te och rooiboste i 180 våtmarker i 28 länder.

Tepåse-tekniken användes i Ria Formosa, en kustlagun som är känd för sin höga biologiska mångfald och ekologiska betydelse i Faro-distriktet av forskare från CCMAR och UAlg. Havsgräs i tidvattenzonen (remsor av kustland som ligger mellan medelvattennivåerna för hög- och lågvatten), låglänta saltmarker och ängar med caulerpa prolifera, en art av grönalger, är de tre typer av livsmiljöer i Ria Formosa där forskarna grävde ner 120 påsar.

Även om de kan tyckas vara ett udda verktyg för att kvantifiera denna händelse är påsarna "en beprövad metod för att mäta frisättningen av kol från marken till atmosfären", som det heter i ett uttalande. Enligt Carmen Santos, forskare vid CCMAR, "erbjuder Ria Formosa ett utmärkt naturligt laboratorium för att förstå hur temperatur och ekosystemets egenskaper påverkar kollagringen". Detta är första gången som tepåsar har använts i långsiktiga och storskaliga studier.

Som nämns i studien ledde högre temperaturer till att organiskt material bröts ned snabbare, vilket resulterade i att mindre kol bevarades i jorden, och de två olika tesorterna verkade på olika sätt. "För det mer svårnedbrytbara rooibosteet spelade det ingen roll var det var - högre temperaturer ledde alltid till större nedbrytning, vilket tyder på att den typ av kol som vi normalt förväntar oss ska finnas kvar längre i jorden är känslig för högre temperaturer", förklarar forskaren och studiens huvudförfattare Stacey Trevathan-Tackett, från Royal Melbourne Institute of Technology i Australien. Hon tillade: "När temperaturen steg bröts de gröna tepåsarna ned olika snabbt beroende på vilken typ av våtmark det rörde sig om: det gick snabbare i sötvattensvåtmarker, men långsammare i mangrove- och sjögräsvåtmarker".